När inget känns...

Jag har en tendens att stänga av när allt blir till kaos, i och runt mig. Har fått höra att det är ett dumt inlärt beteende. För vissa kan denna funktion verka vara en bra tillgång, men det är den inte. Jag är uppvuxen i en familj där det var förbjudet att visa känslor, något som för mig varit fullt normalt tills jag började få insikt genom terapi. Som barn var jag en elak och skrikig unge, och så har det alltid varit. När jag blev äldre sa ofta folk i min omgivning - Tänk att det blev en så lugn och fridfull person av dig,du som var så elak som barn. Nu när jag under ett antal år varit bortkopplad från "normala massan" vet jag inte vad dom säger men knappast några fina ord. Familjen kallar det dåliga nerver, och fan vad jag hatar det uttrycket. Jag vet inte riktigt varför jag började att skriva om det här idag. Men jag känner att jag slagit ner på tempot och jag känner behov att komma tillbaka till verkligheten. För någon vecka sen rusa allt fram i en hastighet som jag inte kunde hantera. Och allt var en salig röra av tankar och känslor som inte hade en chans att få landa vare sig i mig eller utanför mig i form av nån vettig handling. Jag antar att det var där jag tryckte på stoppknappen...