Har så förbannad mycket som måste komma ur mig. En salig blandning av känslor och skit som hänt.
Och kanske även saker som inte har hänt än, inte på riktigt i alla fall.
Min skalle är full av saker, saker som mal runt och bearbetas och ibland känns klara, men likt förbannat
poppar upp och stör.
Hur gör man?
Att vakna mellan 4 och 5 varje morgon börjar kännas i kroppen. Sömnen den viktiga uteblir och kaoset i skallen får yttligare några timmar att bråka med mig.

Vart börjar jag nysta?
Jag försöker förstå och kanske är det ett problem i sig. Allt är inte förståligt.

5 år senare

Tillbringat någon timme att läsa igenom sånt jag skrev då och inser att jag är där igen!
Jag blir imponerad av mitt sätt att sätta ord på känslor, för idag är allt bara kaos.
Ångesten styr och jag har svårigheter att hjälpa mig själv.
inser vikten av att skriva
Men vet inte vart jag ska börja
 Även om fasaden har rasat gör tanken på att lämna tryggheten mig livrädd
Jag stänger in mig och hoppas på att självkänslan ska komma tillbaka
Jag är bra som jag är
eller?

Det värsta har inte kommit

Mannen som inte slutar älska...

Så gör han sådär igen...skickar ett gulligt sms och tankar på honom sätter igång.
Fy fan vad jag hatar att människor inte kan bestämma vad dom tycker tänker och känner.
Måste alla jag träffar vara precis som jag, totalt snurriga och oförmögna att hålla relationer levande.
Kaos igen. Jag som trodde jag glömt och kommit över allt.

Första advent och nu är julen igång hos många. Jag vet inte vad jag tycker om skiten längre, har
funderat på att bojkotta allt i år då har jag iallafall tagit ställning, brukar annars bli nåt halvdant som
ändå känns krystat och fel. Barnen får jul på den andra halvan av generna borde räcka.
Är ovanligt rörig i skallen idag har massor av borden och måsten...men vill inget

Måndag

Just nu förstår jag inte vad jag håller på. Förstår inte mig själv, mina tankar, och mitt destruktiva beteende.
Jag kan sitta här bakom mina neddragna rullgardiner och inte göra någonting, men i själva verket är det på den sista platsen jag vill vara.
Ständigt kommer det små påminnelser
Ständigt gör det ont

Nu och framåt

Låg kvar i sängen i morse, tillräckligt många timmar för att det ska räknas som en hel natts sömn.
Det är onormalt att kliva upp vid fyratiden även om min läkare tycker att en kvinna i min ålder inte
behöver mer en 6 timmars sömn.
Hans ord påståeende har irriterat mig men ändå kanske han har rätt.

Timmarna i sängen spenderade jag med att hitta lösningar. För jag är arg på mitt dåliga samvete.
Jag är fruktansvärt arg på att händelser förföljer mig, att saker som hänt åratal tillbaka i tiden ska få stoppa
och skapa ångest, starka ångestatacker som hindrar mig att leva i nuet.

Det måste få ett slut...

I går satt jag tre timmar med en slags NP specialist, psykolog som ställde frågor och jag rotade i det förflutna.
När jag kom hem var jag uppriven och hade ett kaos som var värre en vanligt...
Spenderade halva dagen och kvällen att vältra mig i ångest.
Innan jag somna hade jag bestämt mig!!
Jag vill leva nu. Jag  vill göra tiden som är nu och framåt till något bättre.

Hur lämnar man saker bakom sig? När minsta lilla grej kan vara utlösande för en minnesbild från det som var.

Jag har ingen aning men jag bestämt mig.
Vill inte vara ett offer för mina hjärnspöken.
Om jag lever ett sunt liv och tar vara på allt som är nu på bästa sätt så kan jag kanske finna harmoni.

Vaken

Vaknar straxt efter klockan fyra varje morgon. Och försöker påminna mig själv att för lite sömn är en början
på en episod av nedstämdhet. Men ska det vara så, så får det bli så.
Accepterat ordet som jag bråkat med i åratal.
Jag har så förbaskat mycket i skallen just nu. Som vanligt blir inget riktigt klart. Tankar och känslor och händelser som mal runt.
Jag vill inget heldre än att få dessa under kontroll.
Vet inte vart jag börjar. Har skrivklåda men samtidigt känner jag mig förlamad.

Jag vill så gärna ha en positiv syn på livet. Men oftast tycker jag nog livet är meningslöst.
Hatar verkligen den tanken. Hatar när jag självömkar och inte kan finna glädjen eller minsta glimt av
ljus vardagen.
Försöker stänga av det mörka, försöker och försöker, tills allt blir tomt... och ärligt så har jag heldre ångest
än inget...

*Blä*

Idag önskar jag mig en person i min närhet som kan tala om för mig vad jag ska göra. Vart jag ska börja nästla ut denna härva i mitt liv. Jag fick riktig tokångest på jobbet, mitt under ett möte. Jag tog mig ut från jobbet med grät hela vägen hem. Väl här hemma ringde jag mottagningen, mitt i lunchen så hamna hos svararen. Nu har ångesten lagt sig och jag orkar inte riktigt ta tag i samtalet... som vanligt.
All energi och lust är borta. Ska det vara så här?
Har massor av jobbiga samtal jag borde ta tag i. Orkar inte, gråten ligger liksom under ytan så nära hela tiden.
Kanske skulle våga mig på försäkringskassan eller AF tanten. Nä...idag blir ännu en sån där dag som jag bara väntar ut... Detta är inte ett värdigt liv... vill inte

Uppgiven

En sån där dag som jag önska att jag aldrig vakna till. Allt känns bara så där vidrigt jobbigt.
Kroppen värker. Luften i lägenheten räcker inte till. Gråten. Ilskan. Orkeslös.
Inget känns. Allt känns.
Barnen åker till pappa imorgon... och jag tycker det känns så skönt.
Sonen sitter på rummet och lyssnar på musik. Och jag sitter på balkongen och lipar till hans låtval.
 (sorglig låt)
Massor av dåligt samvete som spökar för dagen. Mycket av allt...
Snart är tiden inne för att få krypa ner i sängen. Har längtat hela dagen
Nån timme kanske jag får sova

Datastrul och frustration

Min dator fungerar inte som den ska. Seg så in vassen.
Och med mitt tålamod och den rastlöshet som förtillfället infunnit sig är det omöjligt för mig att umgås med dator och därmed blogg-världen.
Men jag läser allt som uppdateras och blir grymt förbaskat/frustrerad på datorn när jag inte kan kommentera. Men nickar igenkännande på inläggen som ligger mig varmt om hjärtat...
Ska blåsa ur dator nån dag. (men för att göra en sån sak krävs tålamod)

Arga snickarn

Är rätt tom på ord... men EGENTLIGEN har jag ganska många saker som jag borde skriva ner och få sorterade. Men det funkar inte. Inget funkar. Jag är precis lika rörig inom mig, som mitt hem ser ut för närvarande. Och det orkar jag inte ta tag i. Hemmet alltså.
Ska duscha och sen glida ner i soffan. Titta på arga snickarn... en sån person skulle jag ha omkring mig då kanske saker skulle bli slutförda...

Tappar tråden...

För mig är det en bedrift att överhuvudtaget skriva ett inlägg, en text  från början till slut. Oftast så har jag redan ett annat "ämne" som pockar på min uppmärksamhet, vilket gör att det så in i helvetet svårt för mig att ens slutföra ett enkelt och kort inlägg om vad som helst.
 Jag har säkert ett tjugotal inlägg ligger sparade som jag antagligen inte kommer slutföra eftersom jag tappat tråden....
Och nu är jag där igen tappat bort mig själv i vad jag ville säga.

Jag har varit på arbetsträningen idag, gjort mina tre timmar. Hade grym ångest i morse men det släppte. Har skit svårt för att återgå till det "normala" efter storhelger, särskilt när jag faktiskt tillbringad helgen i min självvalda bubbla.
Alla återkommer till jobbet med sina upplevelser, sen kommer givetvis frågan. - Vad har du gjort i helgen då?
Avskyr riktigt det läget. I dag var jag ärlig och sa rakt ut att jag inte gjort något särskilt på hela påsken och att jag inte känner nåt intresse för att fira, varken påsk eller nåt annat , sen tillade jag att barnen varit hos sin pappa, så jag slipper följdfrågor om barnen. Sen var det slutpratat om påsk.

Nu ska jag försöka få tag på "egnamedel" gubben (eller gubben han är väl i min ålder)
Sen jag vart utförsäkrad från f-kassan har jag inge koll på hur mycket pengar jag får in
och det är så jobbigt.