Soldjävel och ljuset...

Kan inte hjälpa det, allt upprepar sig trots att jag väljer nya vägar. Att leva är alltså en omöjlig grej för mig. Att välja tryggheten i att vara olycklig och ensam upprepar sig även om jag inte medvetet ramlar ner i hålet. Jag gräver mig djupar ner i hålet även om jag inte vill det. Ljuset kommer till vårt land och jag stänger min dörr för det mesta. Någon säger att det är ett val och jag upprepar att detta inte är medvetet. När födelsedagen var över kom sorgen. Jag har typ gråtit konstant i flera veckor. Kroppen känns som bly och allt är ett meningslöst strävande att stå upprätt. När hjärnan bara tänker svarta tankar så får jag insikt att kanske medicinera, så nu fylls kroppen av kemisklycka. Efter sju dagar känner jag mig lite bättre. Avtrubbad om inte annat. Men på ett positivt sätt. Detta är kanske att acceptera!? Jag vill iaf LEVA.