Mottaglig och labil

Allt för ofta fastnar jag i destruktiva tankegångar. Allt som oftast är det dagsformen som styr vilka dialoger som förs där inne i skallen. Det som triggar igång dessa malande och onda dialoger är oundvikligt. Jag har ingen avstängningknapp, möjligtvis kan avskärma mig från världen. (ingen dator,tv, tidning,böcker osv) Men tyvärr kan jag inte avskärma mig själv, från mig själv.

Just för dagen vet jag inte ens om dom är destruktiva, dom känns bara väldigt jobbiga Det tjatas om allt och inget. Jag har börjat skriva igen men använder papper och penna, hela lägenheten har små papperslappar med fragment från samtalen. Nä, jag hör inte röster. Jag är inte helt galen. Eller? Den eviga rädsla för att fastna i galenskapen och kanske bli fast där. Och vem vet?! kanske den totala galenskapen är mer vilosam än detta. Jag pratar inte med någon längre om vad som rör sig i min skalle. Delar inte mina tankar om olusten till livet, meningen med livet. Delar inte min ångest. Jag har stängt mig inne. Isolering har funkat vid tidigare skov. Skov förresten vet inte vad jag ska kalla tillståndet. Episod kanske. Vet inte ens om läkaren skulle sätta namn på tillståndet. Finns nog inget tillstånd. Bara diverse symtom. Ångest borde vara ett symtom. Det finns ingen som jag skulle kunna prata med, om sånt. Det är fruktansvärt jobbigt med människor som mår dåligt. Vem fan orkar lyssna och varför skulle jag utsätta andra för det.

Just i denna minut, när orden skrivs känns det rätt tyst.