Uppgiven

En sån där dag som jag önska att jag aldrig vakna till. Allt känns bara så där vidrigt jobbigt.
Kroppen värker. Luften i lägenheten räcker inte till. Gråten. Ilskan. Orkeslös.
Inget känns. Allt känns.
Barnen åker till pappa imorgon... och jag tycker det känns så skönt.
Sonen sitter på rummet och lyssnar på musik. Och jag sitter på balkongen och lipar till hans låtval.
 (sorglig låt)
Massor av dåligt samvete som spökar för dagen. Mycket av allt...
Snart är tiden inne för att få krypa ner i sängen. Har längtat hela dagen
Nån timme kanske jag får sova