Idag önskar jag mig en person i min närhet som kan tala om för mig vad jag ska göra. Vart jag ska börja nästla ut denna härva i mitt liv. Jag fick riktig tokångest på jobbet, mitt under ett möte. Jag tog mig ut från jobbet med grät hela vägen hem. Väl här hemma ringde jag mottagningen, mitt i lunchen så hamna hos svararen. Nu har ångesten lagt sig och jag orkar inte riktigt ta tag i samtalet... som vanligt.
All energi och lust är borta. Ska det vara så här?
Har massor av jobbiga samtal jag borde ta tag i. Orkar inte, gråten ligger liksom under ytan så nära hela tiden.
Kanske skulle våga mig på försäkringskassan eller AF tanten. Nä...idag blir ännu en sån där dag som jag bara väntar ut... Detta är inte ett värdigt liv... vill inte
3 kommentarer:
Vet exakt, den där känslan; man bara vet att om man börjar prata med någon, vem som helst, så spricker det för en & man bara gråter!
Jag hade gjort som du, vänta med "viktiga" samtal tills imorn.
Massa kärlek å respekt!
/Cattis
Hej där!
Allt ok? Long time no see?
Kram!
Bara tanken på att man "måste" göra nånting gör att det helt plötsligt blir så mycket svårare att genomföra det. :( Försök att ta nya tag imorrn!
Skicka en kommentar