Bakom mina mörkläggnings rullgardiner kan jag helt klart se att solen gör sina tappra försök att tränga sig igenom. Ett fenomen som även avspeglar sig i min verklighet. Alla dessa kläm-käcka mänskliga solar som gör sina äckliga försök för att få mig att glad, lycklig, Jag tycker bara dom är påträngande (liksom solen) Även om jag är låg och deppig just för tillfället så har jag inte konstant mörkerseende, mina dagar har även bättre stunder, då jag faktiskt gör saker som jag tycker om, oftast kommer dessa saker spontant och jag lägger inte så stor vikt vad jag gör. Jag vet vad som är viktigt för min hälsa, men att veta är liksom inte samma sak som att göra allt det där som är viktigt. Jag kommer ur den här perioden på ett eller annat sätt, och jag kommer ut ur den levande. Något omtumlad och med massor av skuld, för jag väljer alltid livet även om döden kan vara en kittlande tanke, mer en tvångstanke. Jag har inte accepterat dessa återkommande humörsvängar och jag kommer nog aldrig göra det. Ska nog trotsa mig själv. Och ta en promenad i solen. Ljuset ska vara bra sägs det. Det kan vara skönt att blåsa ur skallen på tankar också. Det kommer bli en jobbig dag med många svängar. Vilken tur att jag kan ta den precis som den kommer...