Vaknar straxt efter klockan fyra varje morgon. Och försöker påminna mig själv att för lite sömn är en början
på en episod av nedstämdhet. Men ska det vara så, så får det bli så.
Accepterat ordet som jag bråkat med i åratal.
Jag har så förbaskat mycket i skallen just nu. Som vanligt blir inget riktigt klart. Tankar och känslor och händelser som mal runt.
Jag vill inget heldre än att få dessa under kontroll.
Vet inte vart jag börjar. Har skrivklåda men samtidigt känner jag mig förlamad.
Jag vill så gärna ha en positiv syn på livet. Men oftast tycker jag nog livet är meningslöst.
Hatar verkligen den tanken. Hatar när jag självömkar och inte kan finna glädjen eller minsta glimt av
ljus vardagen.
Försöker stänga av det mörka, försöker och försöker, tills allt blir tomt... och ärligt så har jag heldre ångest
än inget...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar